Hur vet man egentligen vad som är normalt? När är man normal? Sådär lagom så att man inte sticker ut på något sätt? Det där som är så himla viktigt när man är tonåring; att vara som alla andra. Eller gärna lite avvikande men i så fall på rätt sätt.
Eller som när jag på Barnkunskapen på högstadiet läste att det är normalt att börja gå mellan 8 och 16 månaders ålder. Jag var 17 månader. Men mina ben har tagit mig runt två Göteborgsvarv, dansat, tränat och burit mig stadigt med fötterna på jorden. Det gick bra. Men jag var inte normal.
Idag har jag gjort ett försök att bli vuxen. På riktigt. Inhandlade ett par stödstrumpor inför min kommande långflygning till Kina. Inte visste jag att det är en hel vetenskap att hitta rätt storlek på dem. "Gå i sista hand efter skostorlek, i första hand efter vad- och ankelmått". Fick låna ett måttband på Apoteket. För de där måtten har jag inte koll på. "Sen är det bara att följa en skala och se vilken storlek du ska ha". Jepp, det stämmer. Om du är normal. För med mina vad- och ankelmått gick det inte att hitta en storlek. Och då är det ändå ett spann som man ska befinna sig inom. Nej, ankeln visade storlek XL och vaden SMALL. Eller var det tvärt om? Jag är inte normal. För jag kan inte ens hitta passande stödstrumpor.
Strävar vi efter att hitta det som är normalt? En mall att passa in? Eller är vår strävan att bli så onormala som möjligt för att bli unik? Ikväll möttes jag i alla fall av ett försök av att avvika från det normala. En lyktstolpe. Klädd i bark.
