Från smärta till hjärta.

KÄRLEK - TILLSAMMANS ÄR VI STARKA

 

 



I torsdags 11/10 kom mina tjejer till världen med buller och bång.

Jag skrevs in på specialförlossningen på Östra sjukhuset i Göteborg i onsdags förra veckan med svår havandeskapsförgiftning, skickades till sjukhuset i Borås i taxi via Alingsås för avsläpp av två styck pensionärer (viktigt att de hinner hem till kvällskaffet, mitt blodtryck var ju bara 165/110 och på väg upp). Mer stressad taxichaufför får man leta efter och han skulle be för mig sa han (säger en del om mitt tillstånd).

Blev fantastiskt väl omhändertagen i Borås, glad att jag hamnade där! Under torsdagen blev jag igångsatt men då den minsta bebisen inte klarade värkarbetet blev det akut kejsarsnitt med mer folk än i kyrkan i operationssalen. Jag lades på uppvak men blev sämre och sämre. Hellp syndromet (googla!) konstaterades och när blodtrycket närmade sig 200 lades jag in på IVA med morfindoser och sprutor som skulle få "Kenta på Plattan" att rodna. Jag övervakades av mer teknisk utrustning än ett kärnkraftverk och är numera kändis på sjukhuset i Borås.

Efter 1,5 dygn på IVA fick jag komma tillbaka till förlossningen för vård. Bebisarna som föddes i vecka 34+6, fem veckor för tidigt, fick ligga på vattenbäddar på Neonatal och har förhoppningsvis inte fått några men från sin då morfinstinna mor med håret på ända som blev ditkörd i säng med droppställning och allt. Under tiden jag låg på IVA och bebisar på Neo låg barnafadern som ensam "patient" på förlossningen. Och han skulle inte ens föda.

I måndags blev vi flyttade till Neo i Mölndal (tre sjukhus på fem dagar, rekord?). Jag är inte utskriven än utan knaprar piller, får sprutor och mäter blodtryck. Förmodligen blir vi kvar här ett par veckor till.

Tjejerna är de finaste bebisar man kan tänka sig! Trots sin låga vikt (båda under 2 kg) är de starka och nöjda. Trots att jag inte kunnat vara så mycket med dem fram tills nu så känns det skönt att veta att de har varandra!

Bunden.

Titta noga på bilden nedan. Är det  något som ser konstigt ut? Kan det vara så att mannen som packar bagage är fastbunden i rullbandet?

Bilden tog jag i våras på flygplatsen i Amsterdam efter min Kinaresa. Mannens arbetskamrater skojade med honom och band fast honom, piloterna stod och skrattade och skakade på huvudet. De hade helt enkelt roligt på jobbet, precis som det ska vara.

Men för mig symboliserar bilden min sista dag på jobbet på mycket länge. Den dagen är imorgon. Jag som alltid jobbat mycket, pliktroget och i stort sett utan några sjukdagar, ska vara hemma och så kallad "mammaledig". Hjälp!

Och jag känner mig så redo för det. Men samtidigt skrämmande. Min identitet har varit så förknippad med mitt jobb. Och nu ska jag vara mamma. Har ju en bild framför mig att jag kommer vara den där piffiga mamman, fräsch som få, med nybakade bullar. Eller?

I vilket fall så känns det häftigt. Början på något nytt. Livet innan barn, livet efter barn. Att två små liv blir beroende av mig. Bundenheten. Att tidigare kunnat göra vad jag vill. Och nu blir mer bunden. Med eller utan rep. Mäktig känsla. Många känslor. Nu är det på riktigt.

Och tro mig, jag är redo.

Baby shower.

Igår överraskades jag med en Baby Shower från mina fina vänner! Med två (såklart) fina blöjtårtor, presenter, smårgåstårta, kakor och frågetävling (med både gissa kändisnamn och de av de mer eh..., intima slaget) spenderade vi en mycket trevlig eftermiddag tillsammans.

När jag tänker efter har jag nog aldrig blivit överraskad på det här sättet förut (möjligtvis vid tvillingbeskedet...). I vårt planerade och kontrollerade samhälle så finns det inte så mycket utrymme för spontanitet. Vi vill gärna leva spontant utåt sätt men ärligt talat; är det roligt att bli väckt tidigt på morgonen med håret på ända, grus i ögonen, rufsigt hår och oborstade tänder?

Jag hade såklart anat att nått var på gång och hade i alla fall duschat och tagit på mig anständiga kläder. Annars hade jag kunnat driva runt här hemma i, låt säga, mer avslappnad stil som är skönt för magen och svullna ben.

Men så himla kul att få träffa mina fina vänner och att ett par även kom tillresta från både Stockholm och Malmö. Tyvärr ses vi alldeles för sällan. Jag får helt enkelt packa tvillingar i minibussen och åka på turné runt i landet under den så kallade "mammmaledigheten".

Tacksam för allt fint vi fått, nu är vi redo :)

Bland glidslem, sladdar och andra mackapärer.

Efter mina ca femton ultraljud och ett antal CTG-kontroller den senaste tiden har jag besökt sjukhuset mer än under hela mitt liv. Glidslem på magen har blivit det nya svarta och har på något sätt blivit en del av mig.

Bebisarna har varit lite för små och därav täta kontroller. Lätt har det inte varit att hitta två små hjärtan vilket resulterat i stressade barnmorskor och en styck utpumpad mamma.

Skönt nog har bebisar växt till sig, på två veckor spurtade de i tillväxt som skulle gjort Gunde Svan grön av avund. Och mamman får istället kämpa med en ännu större mage, svullna fötter och anklar som snart endast kommer i flip flops och sömnproblem pga fyra sparkande fötter och fyra boxararmar. Hjälp, hur ska detta sluta?

Nu är det mest namndiskussioner som hägrar i hemmet. Och hur skall man tänka där egentligen? I dagens "stick-ut"-samhälle borde man kanske satsa på något extremt unikt som Blå eller ska man göra som "alla andra" och ta de vanligaste namnen? Eller ska man köra på släktnamn? Kungligheter? Sportfånar? Modeikoner (Gucchi och Gabbana, middagen är klar!)? Frågan är om det är lättare eller svårare med att behöva välja två? Tvillingar av samma kön ska helst inte ha för lika namn om man ska följa eh, ...riktlinjerna. Viktigt att de får skapa egna identitieter så gott det går.  Häromdagen var vi på en 4,5 timmar lång tvillingkurs där bla en amningskudde och två små dockor skickades runt för att vi skulle få prova på att dubbelamma! Det trodde jag inte att jag skulle få vara med om för bara ett halvår sedan.

Men måste ha med en njutarbild också. En natt spenderades på Nösunds Värdshus i Bohuslän i veckan och utsikten från min balkong visas nedan. Matlagningskurs och coachning stod på schemat. Temat var att skapa balans mellan arbetsliv och privatliv. Och gissa vilka tre grejer du ska ha hemma för att prestera bättre på jobbet? En styck Karmasutra-bok (s 32 kan leda till sträckning baksida lår), ett kärleksäpple och en Julio Inglesias-peruk!

 

Problemlösning.

När magen börjar bli så stor att man inte längre ser sin mer privata del, knyter skor genom att kasta sig åt sidan och fånga in skosnören, inta ett liggläge för att komma under ratten och ta sig ur bilen, har en ständig fläck framtill pga diverse tillstötningar, så får man fokusera på de positiva delarna såsom hyllförvaring av diverse snacks!

Sensommar.

Snart är första veckan på jobbet avklarad. Känns helt OK. Semesterlunken är fortfarande kvar. Jag gör det jag måste men försöker att inte stressa upp mig. Och viktigast av allt så här på sensommaren; passar på att njuta.

Njuta av de ljusa kvällarna som visserligen börjar bli kortare men som ändå bjuder på värme och grönska. Missförstå mig inte, hösten är min årstid. Jag gillar den krispiga klara luften. Färgerna. Modet. Dricka te och allt det där andra som hör hösten till. Men vi är inte där än. Än så länge är det varmt och skönt. Och förra hösten badade jag sista gången första oktober.

Så det gäller att passa på. Kanske passa på att äta frukost ute på altanen?

Med utsikt över purkande blommor som större delen av sommaren tyvärr lämnats ensamma åt sitt öde.

Och kanske det bästa av allt; lakan på tork. Så att det får den där härliga friska lukten som gör att man sover lite extra skönt.

Vi har fortsatt med renoveringen av källaren. Det börjar ge resultat. Kanske hör det sommaren och semestern till att ha ett renoveringsprojekt?

Men lagom är bäst. Efter timmar av spacklande och slipande köpte vi färska räkor. Åkte ut till havet. Kom dit lagom till att solbadarna var på väg hem. Njöt ett par timmar. Med finaste utsikten. Vågornas kluckande. Varma klipphällar. Träsnipans tuffande. Godaste skaldjuren. (Har tyvärr inget bildbevis då jag var för glupsk för att "hinna" fota...)

Lunchen idag intogs med utsikt över hamnen. I strålande solsken. (Har tyvärr inget bildbevis då jag var för glupsk för att "hinna" fota...)

Sensommaren är skön. Ett tillfälle att ladda batterierna inför vintern. Inför gymhetsen. Prestationen på jobbet, hemmet och andra åtagande. Skönt slut på en skön sommar.

Och nu; början på något nytt.

På ruinens brant.

Ja, det är så det känns. Efter vi lämnade citronodlingar, stränder och lata dagar i solstolen var det sten, gammal sten, som främst stod på agendan. Först ett besök på den kanske mindre kända vulkanstaden efter Vesuvius utbrott, Ecolania, istället för Pompeij. Försökte se lite chick ut i hatt. Men egentligen var det ett moget beslut för att försöka undvika solsting.

Sen bar det iväg till Rom där de sista dagarna skulle spenderas. Det är jättenkelt att köra i Rom, inte. Där promenerades det runt bland massa andra stenar, statyer, gamla byggnader och andra intressanta saker.

Jag noterade dock främst män i uniform som kommer...

...och som går.

Vackra äldre damer på Forum Romanum (ännu mer sten) där vi förlovade oss.

Här med ring och en annan gammal stenklenod i bakgrunden; Colluseum.

Det var otroligt varmt i Rom. Är ganska imponerad av mig själv att traska omkring i Roms ruiner med mage och allt. Såg inga andra gravida i Rom, eller i Italien för den delen, men de kanske tar igen sig med aircondition och praliner? Kanske ser jag något blank ut på fotot? Och detta är ändå taget på kvällen.

Väl hemma igen tar vardagen vid och med det mer praktiska inslag. Min lilla bil kan faktiskt få plats med både två spjälsängar, som jag fyndat på IKEA men fick åka runt med i en vecka då jag inte lyckades få ut dem själv, samt en av totalt sju kartonger barnvagn skeppat från England.

Själva uppackningen av sju kartonger barnvagn med tillbehör var som rena julafton.

Hur funkade det egentligen på romarnas tid? De födde väl barn då också? Inte stod de på ruinens brant trots att de saknade Maxi Cosy, vattenflaskhållare och pimpade barnvagnar? Men åh, jag gillar 2000-talet. Också.