Från smärta till hjärta.

KÄRLEK - TILLSAMMANS ÄR VI STARKA

 

 



I torsdags 11/10 kom mina tjejer till världen med buller och bång.

Jag skrevs in på specialförlossningen på Östra sjukhuset i Göteborg i onsdags förra veckan med svår havandeskapsförgiftning, skickades till sjukhuset i Borås i taxi via Alingsås för avsläpp av två styck pensionärer (viktigt att de hinner hem till kvällskaffet, mitt blodtryck var ju bara 165/110 och på väg upp). Mer stressad taxichaufför får man leta efter och han skulle be för mig sa han (säger en del om mitt tillstånd).

Blev fantastiskt väl omhändertagen i Borås, glad att jag hamnade där! Under torsdagen blev jag igångsatt men då den minsta bebisen inte klarade värkarbetet blev det akut kejsarsnitt med mer folk än i kyrkan i operationssalen. Jag lades på uppvak men blev sämre och sämre. Hellp syndromet (googla!) konstaterades och när blodtrycket närmade sig 200 lades jag in på IVA med morfindoser och sprutor som skulle få "Kenta på Plattan" att rodna. Jag övervakades av mer teknisk utrustning än ett kärnkraftverk och är numera kändis på sjukhuset i Borås.

Efter 1,5 dygn på IVA fick jag komma tillbaka till förlossningen för vård. Bebisarna som föddes i vecka 34+6, fem veckor för tidigt, fick ligga på vattenbäddar på Neonatal och har förhoppningsvis inte fått några men från sin då morfinstinna mor med håret på ända som blev ditkörd i säng med droppställning och allt. Under tiden jag låg på IVA och bebisar på Neo låg barnafadern som ensam "patient" på förlossningen. Och han skulle inte ens föda.

I måndags blev vi flyttade till Neo i Mölndal (tre sjukhus på fem dagar, rekord?). Jag är inte utskriven än utan knaprar piller, får sprutor och mäter blodtryck. Förmodligen blir vi kvar här ett par veckor till.

Tjejerna är de finaste bebisar man kan tänka sig! Trots sin låga vikt (båda under 2 kg) är de starka och nöjda. Trots att jag inte kunnat vara så mycket med dem fram tills nu så känns det skönt att veta att de har varandra!

Bunden.

Titta noga på bilden nedan. Är det  något som ser konstigt ut? Kan det vara så att mannen som packar bagage är fastbunden i rullbandet?

Bilden tog jag i våras på flygplatsen i Amsterdam efter min Kinaresa. Mannens arbetskamrater skojade med honom och band fast honom, piloterna stod och skrattade och skakade på huvudet. De hade helt enkelt roligt på jobbet, precis som det ska vara.

Men för mig symboliserar bilden min sista dag på jobbet på mycket länge. Den dagen är imorgon. Jag som alltid jobbat mycket, pliktroget och i stort sett utan några sjukdagar, ska vara hemma och så kallad "mammaledig". Hjälp!

Och jag känner mig så redo för det. Men samtidigt skrämmande. Min identitet har varit så förknippad med mitt jobb. Och nu ska jag vara mamma. Har ju en bild framför mig att jag kommer vara den där piffiga mamman, fräsch som få, med nybakade bullar. Eller?

I vilket fall så känns det häftigt. Början på något nytt. Livet innan barn, livet efter barn. Att två små liv blir beroende av mig. Bundenheten. Att tidigare kunnat göra vad jag vill. Och nu blir mer bunden. Med eller utan rep. Mäktig känsla. Många känslor. Nu är det på riktigt.

Och tro mig, jag är redo.

Baby shower.

Igår överraskades jag med en Baby Shower från mina fina vänner! Med två (såklart) fina blöjtårtor, presenter, smårgåstårta, kakor och frågetävling (med både gissa kändisnamn och de av de mer eh..., intima slaget) spenderade vi en mycket trevlig eftermiddag tillsammans.

När jag tänker efter har jag nog aldrig blivit överraskad på det här sättet förut (möjligtvis vid tvillingbeskedet...). I vårt planerade och kontrollerade samhälle så finns det inte så mycket utrymme för spontanitet. Vi vill gärna leva spontant utåt sätt men ärligt talat; är det roligt att bli väckt tidigt på morgonen med håret på ända, grus i ögonen, rufsigt hår och oborstade tänder?

Jag hade såklart anat att nått var på gång och hade i alla fall duschat och tagit på mig anständiga kläder. Annars hade jag kunnat driva runt här hemma i, låt säga, mer avslappnad stil som är skönt för magen och svullna ben.

Men så himla kul att få träffa mina fina vänner och att ett par även kom tillresta från både Stockholm och Malmö. Tyvärr ses vi alldeles för sällan. Jag får helt enkelt packa tvillingar i minibussen och åka på turné runt i landet under den så kallade "mammmaledigheten".

Tacksam för allt fint vi fått, nu är vi redo :)

Bland glidslem, sladdar och andra mackapärer.

Efter mina ca femton ultraljud och ett antal CTG-kontroller den senaste tiden har jag besökt sjukhuset mer än under hela mitt liv. Glidslem på magen har blivit det nya svarta och har på något sätt blivit en del av mig.

Bebisarna har varit lite för små och därav täta kontroller. Lätt har det inte varit att hitta två små hjärtan vilket resulterat i stressade barnmorskor och en styck utpumpad mamma.

Skönt nog har bebisar växt till sig, på två veckor spurtade de i tillväxt som skulle gjort Gunde Svan grön av avund. Och mamman får istället kämpa med en ännu större mage, svullna fötter och anklar som snart endast kommer i flip flops och sömnproblem pga fyra sparkande fötter och fyra boxararmar. Hjälp, hur ska detta sluta?

Nu är det mest namndiskussioner som hägrar i hemmet. Och hur skall man tänka där egentligen? I dagens "stick-ut"-samhälle borde man kanske satsa på något extremt unikt som Blå eller ska man göra som "alla andra" och ta de vanligaste namnen? Eller ska man köra på släktnamn? Kungligheter? Sportfånar? Modeikoner (Gucchi och Gabbana, middagen är klar!)? Frågan är om det är lättare eller svårare med att behöva välja två? Tvillingar av samma kön ska helst inte ha för lika namn om man ska följa eh, ...riktlinjerna. Viktigt att de får skapa egna identitieter så gott det går.  Häromdagen var vi på en 4,5 timmar lång tvillingkurs där bla en amningskudde och två små dockor skickades runt för att vi skulle få prova på att dubbelamma! Det trodde jag inte att jag skulle få vara med om för bara ett halvår sedan.

Men måste ha med en njutarbild också. En natt spenderades på Nösunds Värdshus i Bohuslän i veckan och utsikten från min balkong visas nedan. Matlagningskurs och coachning stod på schemat. Temat var att skapa balans mellan arbetsliv och privatliv. Och gissa vilka tre grejer du ska ha hemma för att prestera bättre på jobbet? En styck Karmasutra-bok (s 32 kan leda till sträckning baksida lår), ett kärleksäpple och en Julio Inglesias-peruk!

 

Problemlösning.

När magen börjar bli så stor att man inte längre ser sin mer privata del, knyter skor genom att kasta sig åt sidan och fånga in skosnören, inta ett liggläge för att komma under ratten och ta sig ur bilen, har en ständig fläck framtill pga diverse tillstötningar, så får man fokusera på de positiva delarna såsom hyllförvaring av diverse snacks!

Sensommar.

Snart är första veckan på jobbet avklarad. Känns helt OK. Semesterlunken är fortfarande kvar. Jag gör det jag måste men försöker att inte stressa upp mig. Och viktigast av allt så här på sensommaren; passar på att njuta.

Njuta av de ljusa kvällarna som visserligen börjar bli kortare men som ändå bjuder på värme och grönska. Missförstå mig inte, hösten är min årstid. Jag gillar den krispiga klara luften. Färgerna. Modet. Dricka te och allt det där andra som hör hösten till. Men vi är inte där än. Än så länge är det varmt och skönt. Och förra hösten badade jag sista gången första oktober.

Så det gäller att passa på. Kanske passa på att äta frukost ute på altanen?

Med utsikt över purkande blommor som större delen av sommaren tyvärr lämnats ensamma åt sitt öde.

Och kanske det bästa av allt; lakan på tork. Så att det får den där härliga friska lukten som gör att man sover lite extra skönt.

Vi har fortsatt med renoveringen av källaren. Det börjar ge resultat. Kanske hör det sommaren och semestern till att ha ett renoveringsprojekt?

Men lagom är bäst. Efter timmar av spacklande och slipande köpte vi färska räkor. Åkte ut till havet. Kom dit lagom till att solbadarna var på väg hem. Njöt ett par timmar. Med finaste utsikten. Vågornas kluckande. Varma klipphällar. Träsnipans tuffande. Godaste skaldjuren. (Har tyvärr inget bildbevis då jag var för glupsk för att "hinna" fota...)

Lunchen idag intogs med utsikt över hamnen. I strålande solsken. (Har tyvärr inget bildbevis då jag var för glupsk för att "hinna" fota...)

Sensommaren är skön. Ett tillfälle att ladda batterierna inför vintern. Inför gymhetsen. Prestationen på jobbet, hemmet och andra åtagande. Skönt slut på en skön sommar.

Och nu; början på något nytt.

På ruinens brant.

Ja, det är så det känns. Efter vi lämnade citronodlingar, stränder och lata dagar i solstolen var det sten, gammal sten, som främst stod på agendan. Först ett besök på den kanske mindre kända vulkanstaden efter Vesuvius utbrott, Ecolania, istället för Pompeij. Försökte se lite chick ut i hatt. Men egentligen var det ett moget beslut för att försöka undvika solsting.

Sen bar det iväg till Rom där de sista dagarna skulle spenderas. Det är jättenkelt att köra i Rom, inte. Där promenerades det runt bland massa andra stenar, statyer, gamla byggnader och andra intressanta saker.

Jag noterade dock främst män i uniform som kommer...

...och som går.

Vackra äldre damer på Forum Romanum (ännu mer sten) där vi förlovade oss.

Här med ring och en annan gammal stenklenod i bakgrunden; Colluseum.

Det var otroligt varmt i Rom. Är ganska imponerad av mig själv att traska omkring i Roms ruiner med mage och allt. Såg inga andra gravida i Rom, eller i Italien för den delen, men de kanske tar igen sig med aircondition och praliner? Kanske ser jag något blank ut på fotot? Och detta är ändå taget på kvällen.

Väl hemma igen tar vardagen vid och med det mer praktiska inslag. Min lilla bil kan faktiskt få plats med både två spjälsängar, som jag fyndat på IKEA men fick åka runt med i en vecka då jag inte lyckades få ut dem själv, samt en av totalt sju kartonger barnvagn skeppat från England.

Själva uppackningen av sju kartonger barnvagn med tillbehör var som rena julafton.

Hur funkade det egentligen på romarnas tid? De födde väl barn då också? Inte stod de på ruinens brant trots att de saknade Maxi Cosy, vattenflaskhållare och pimpade barnvagnar? Men åh, jag gillar 2000-talet. Också.

La Dolce Vita

Några dagar kvar av semester i Italien och befinner mig nu på ett mysigt Agriturismo-ställe i Massa Lobrense, söder om Napoli (tack S för tipset!). Här sjuder det av liv, och inte av strandraggare i speedos, utan av växtlighet och djur. Utsikten från balkongen ser ut så här:

Och lägg till ljudet av syrsor, fåglar och havets vågor som slår mot de branta klipporna. Frukost och fyrarätters middag intas på innergården, under citronträden. Jag tror jag har hamnat i en liten del av paradiset...

Förutom att det odlas citroner på detta lilla B&B, med endast nio rum, så växer här kiwi, oliver och vindruvor.

Varmt är det, låter bilden tala för sig:
 

Innan vi kom till denna fantastiska plats spenderades fyra dagar på Isola di Ponza. Även här känns ord överflödiga...

Imorgon väntar Pompeij och sedan blir det ett par dagar i Rom. Ja, lever livet helt enkelt och njuter som bara den...

Dubbel lycka!

Nu är jag redo. Redo att släppa bomben som upptar större delen av mitt tänkande jag. Jag är gravid. Kanske inte förvånande för vissa men håll i er, det kommer mer... På första ultraljudet, som var veckan innan jag skulle åka till Kina, visade det sig att det var inte bara en bebis utan två.

Två små kottar. Fanns inte på världskartan att jag skulle bli tvillingmamma. Men det kanske inte är något som man räknar med? Har inte tvillingar i släkten (förutom fyra generationer bak) och känner ingen som har tvillingar. När värsta chocken lagt sig börjar mitt praktiska jag se fördelar med två; det blir en graviditet, en längre föräldrarledighet och två små människor som alltid har varandra. Och  nu när vi byggt ett extra sovrum, fått tvillingvagnen från England, beställt en minibuss, ska isolera förrådet för att kunna förvara vagnen, köpt två spjälsängar till priset av en på IKEAs rea så börjar jag bli redo. Redo för omställningen att på ganska kort tid gått från att levt ett sprudlande singelliv med lägenhet i centrala Göteborg till ett mer stillsamt men skönare liv i förorten med två bonusbarn samt blivande tvåbarnsmamma. Ja, herregud, en sak är säkert; livet blir inte som man tänkt sig. Men det är väl det som är livet? Tvära kast, vägval, våga kasta sig ut, naturens sätt att göra sig påmind om att vi inte kan kontrollera allt.

OK, jag kastar mig ut genom att lägga upp ett foto som togs på mig för två veckor sedan. Det innebär att magen är lite större nu, att bära två bebisar innebär ju ofta att magen blir därefter *ler*.

Den här bloggen är inte tänkt att bli en gravidblogg. Men det är det som mitt liv kretsar kring just nu och cirka tre månader framåt. Tvillingar brukar födas lite tidigare men egentligen är bf i november. Jag går på ultraljud på specialistförlossningen varannan vecka. Och träffar barnmorskan varannan vecka. Och ibland är det också läkarbesök. Det är för att hålla koll så bebisarna växer som de ska och att inte den ena tar över all näring. Tvillinggraviditeter innebär en lite ökad risk. Det verkar som att det är enäggstvillingar men är inte helt konstaterat. Och det verkar som att det är två tjejer...

Det är intressant att uppleva hur man blir som gravid eftersom man har hört allt från rena drömhistorier till värsta skräckupplevelser. Det förstnämnda är det som stämmer bäst för mig. Jag har mått och mår otroligt bra (trots att det ska vara värre att bära två...). Höll mina yogaklasser vårterminen ut och jobbar fortfarande heltid. Jag trodde att jag skulle bli otroligt strikt när det gäller mat men det är jag inte, ju mer mat desto bättre har blivit mitt motto men jag har hittills inte gått upp så mycket. Jag försöker promenera lite varje dag men har faktiskt inte lust att träna en massa trots att det alltid varit mitt stora intresse. Har tänkt att gå en gravidyogakurs i augusti, mest ur studiesyfte. Känner mig stark och pigg, är nog gjord för att vara gravid (ångrar förmodligen den kommentaren om en månad eller två).

Jag har gjort annat den senaste tiden än att bara vara gravid. Mallorca-resan var fantastisk, älskar Palma. Åker gärna dit igen! Jag har varit på två bröllop så nu är det "bara" ett kvar innan sommaren är slut. Min första semestervecka har tillbringats på Öland där jag mest tagit det lugnt men också plockat blåbär, studerat de öländska raukarna och kroppkakor samt funderat på att rymma med cirkusen som vi var på.

Och snart åker jag till mitt älskade Italien för två veckor semester. Det blir lite rundresa med bland annat Ponza-öarna och Rom som besöksmål. Tyvärr blir det ju varken goda viner eller ost denna på denna resa men desto mer mat.

De blir beresta, mina små kottar. Som ger mig dubbel lycka.

Vår bästa tid är nu.

Underbara ljus. Ljusa kvällar, färgsprakande natur. Så grönt. Härliga dofter. Det lilla svarta fölet i hagen. Gruset knastrande under skosulorna. Solens stålar värmer mina kinder. Kisande ögon.

Jag tjuvstartar midsommar med att plocka en midsommarbukett. Så levande, så doftande. Framtiden ser ljus ut. Den är ljus. Himlen är ljus. Vår bästa tid är nu.

Reseblogg Kina- Mat!

En av de bästa sakerna med att resa tycker jag är maten! Åker jag någonstans, oavsett om det är i Sverige eller utomlands, och det är dålig mat blir jag besviken. Eventuellt även lite grinig vid blodsockerfall... Men det är även vi utlandsresor som jag blir lite mer vågad i mitt val av mat. Som när jag pluggade italienska i Florens för två somrar sedan och redan första kvällen lyckades pricka in oxmage. Toscansk delikatess till trots, jag har mycket svårt för inälvssmaken och åt väl endast dekorationsgurkan. Jag gick hungrig den kvällen...

Mitt första intryck av maten i Kina var att det känns som att de äter mycket nyttigare än vad vi gör. Ångkokta grönsaker med ingefära och chili (rinnande ögon och snorig näsa blev standard för mig som inte är van vid stark mat).

Första dagen; dumplings.

Något annat de är grymma på också är att dekorera maten. Traditionell kinesisk mat på Lost Heaven, kan rekommendera deras Sky bar...

Fredagsmys med tacos.

Besöket på marknaden resulterade i kväljningar pga av lukten. Men det såg fräscht ut... Även hönan som slaktades på gatan utanför framkallde kväljningar; blod och fjädrar överallt. Hua!

Lyx-Ica med en kassa som fräckaste baren.

Eller så handlar man från cykeln.

Eller från gatan.

Här handlade vi inte mat.

Reseblogg Kina - Andlighet

Har varit hemma i Sverige ett par dagar. Fylld av nya intryck och inspiration. Detta inlägg kommer att handla om andlighet, hälsa och lycka såsom jag väljer att se på det och tolkar.

Ett besök på templet mitt bland skyskrapor, trafik och myllret av människor. Som en lugn oas och helig plats. Där rökelsen skall brinna samtidigt som du ber för något eller någon.

En önskebrunn där man skall kasta in mynt för att ens önskningar skall uppnås. Mynt ven i luften från alla håll. Många önskningar som skall infrias. Och inte lyckades jag träffa. Attans.

Tillbedjan till gudarna. Utsmyckningar och gåvor. En kraftfull energi av tusentals bedjande människor.

Vanligtvis fylls templet av bedjande munkar vid den stora Buddha-statyn. Men inte när jag var där. Kraften känns ändå.

QiGong i parken. Som ett naturligt inslag i det vardagliga livet. Att göra sitt val hur man vill leva sitt liv. Äldre farbröder, viga som få, helt i sitt fokus. Stärker kroppen. Stärker sinnet. Lever längre? Är lyckligare? Jag inspireras. Om min kropp får ha hälsan är det mig du ser i parken om femtio år. Utövar yoga med starkt sinne och stark kropp. Helt i mitt fokus. Och kanske är det då jag som inspirerar en ungdom.

Dans i parken. Olika åldrar. Kvinnor med kvinnor. Män med kvinnor. Skön stämning. Glada miner. Avslappnade människor. Lycka. Och hälsa.

Eller varför inte fiska i parken. Rogivande. Med stadens brus i bakgrunden. Filosoferande. Jag drömmer mig bort.

Och ibland kan det räcka att bara vara mer medveten. Att se det vackra runtomkring. Se detaljer. Insupa det som är helt gratis och som finns i vår närhet. Som att se en vacker blomma.

Det är ditt val. Att leva det liv som du vill. Att inspireras. Landa i dig själv. Hitta ditt inre jag och vara sann mot dig själv. Att hitta det vackra i ditt liv, låta det pulsera inom och väcka dina sinnen.