Blomster, lökar, pollen.

Vilken födelsedag, vecka, tjejmiddag och helg! Som jag blivit firad. Och som jag känner tacksamhet. Tacksam för alla fina jag har runt omkring mig. Som vill fira med mig. Fira mig. Så ödmjuk. Och glad. Och på det skiner solen. Första vårsolen. Solglasögonen tas fram och på. Och solkrämen. Och nässköljaren. För att skölja bort pollen. Så mycket nytt. Allt börjar om på nytt. Ett nytt år. Ett år äldre. Naturen vaknar till liv. Jag vaknar till liv.

Som den första vårlöken som precis lyckats ta sig upp ur den kalla jorden. Ensam. Men ändå inte. Fler knoppar runt omkring. Men ändå i sin egen prakt. Ensam är stark. Men tillsammans är vi starkare.

Och hjärtformad. Så lysande vit. Täcket av löv, kvistrar och en och annan fjäder rensades bort. Så att det nya får komma fram. Få luft. Andas. Den efterföljande löpturen i solskenet. För att fylla lungorna med frisk luft. Vända dom ut och in. Pånyttfödas. Benen fulla med spring. Gruset knastrandes under fötterna. Solen i blick.

Ny energi av vänner jag träffar alltför sällan. Ett tillfälle att träffas. Min födelsedag. Middag, skratt, ta igen förlorad tid, uppdatera sig med mer djup än Facebook. Tomma tallrikar. Fulla magar. Mer skratt. Mer energi. Tillsammans är vi starkare. Och gladare.

Så otroligt tacksam för att ni finns. I min värld. Er som jag kan lita på. Vara med själv med. Som jag inte behöver spela en roll för. Jag vet att jag duger som jag är.

Tillsammans är vi som en bukett rosor. Vi har ett snöre som binder oss samman. Men vi spretar åt varsitt håll. Går vår egen väg. Precis som det ska vara. Själv men aldrig ensam.

Vårtecken, skor och en död fisk.

Har under den senaste veckan noterat lite, vad jag tror är, annorlunda vårtecken. Det verkar som att den fina klarblåa himlen har fört med sig lite galenskap till den soltörstande befolkningen.

Notering ett: I den actionfyllda parken mitt i staden hänger en mängd skor i ett träd. Sist jag såg skor hängandes i skyn var på rundresan i Los Angeles för ett antal år sedan. När vi passerade Venice Beach hängde skor över telefonledningarna och guiden förklarade att man hängde upp dem där när man bragt någon om livet. Som en symbol för livet som slocknat och för att informera sina antagonister om att icke göra sig besvär om tillträde till detta "hood". Jag tror mig veta att det inte riktigt är det som skall symboliseras i trädet i Göteborg. Kanske vill man bara hylla våren med sina fina vårskor?

Notering 2: Döm om förvåning när jag varje morgon den här veckan mötts av en lång fisk, stirrandes på mig, och med huvudet högt som att den vill säga... Hej!? Visserligen jobbar jag i Fiskhamnen och är van vid en viss fiskodör men har riktigt aldrig haft förmånen att möta dem IRL. I måndags svängde jag av motorvägen och där, där låg den. På refugen. Som om den haft en hård helg och inte lyckades ta sig hem. Huvudet och stjärten är kvar på det meterlånga skelettet och den har ett rosa band från tänderna. Som för att piffa sig. Undrar vad den har haft för livsöde? Från att ha simmat i de djupa haven till att hamna på en refug i Majorna. Alla har vi olika lott i livet. Och att möte en ful fisk på gatan har fått en helt ny innebörd.

Notering 3: Är ingen galenskap, utan bara helt helt underbart. Solen, ljuset och energin som flödar och som pausar naturen innan den återigen får explodera i färger och beklädnad. Jag känner återigen hopp om livet och njuter av varje dag som solen skiner från en klarblå himmel. Lunchen avnjöts idag vid havet, underbara västkusten.

Ett udda möte.

Varannan tisdag, under lunchen, går jag och knackar på en fönsterruta med neddragna persienner. Ibland får jag stå och vänta ett tag, tittar mig lite över axeln. Folk går förbi och tittar misstänksamt på mig. Funderar på om jag tagit fel på tiden. Fönstret öppnas och ut halas en nyckelknippa. Jag öppnar en grind, sedan en glasdörr. Efter det kliver jag in i någons hem. Jag nickar ett kort hej, säger att jag mår bra och lägger mig på en sliten brun skinnsoffa. Huvudet placerar jag på en kudde med rena servetter på. Så att jag inte smutsar ner. Jag tar av mig mina strumpor. Om hunden är hemma måste jag gömma dem. Annars är de blöta av hundsaliv när jag ska gå tillbaka till jobbet.

Första gången jag var här spolade det vatten inne i badrummet under hela mitt besök. Någon plaskade i badkaret. Som att det var något helt naturligt. Efter ett tag fick jag förklarat att det var den vuxne sonen som var på besök. Ibland är TV:n på med någon såpa. En gång spelades relaxmusik på högsta volym. Sist jag var där var det en annan person som låg på soffan. Utslagen och med rödmosigt ansikte.

Jag lägger upp mina fötter på en kudde. Även den med en ren servett på. Så att jag inte smutsar ner. Den äldre damen som jag är hemma hos sätter igång. Knådar, värmer, trycker på mina fötter. Första gången gjorde det ont. Nu är det mest skönt. Zonterapi heter det.

Fotkräm åker på, det dras och böjs i tår. Samtidigt pratar vi. Om livet. Om healing. Om saker vi varit med om, kanske något vi sett på TV. Efter ett tag slappnar jag av, blundar. Hon säger att jag suger energi ur henne. Att hon blir trött. Men att det också är det som är meningen. Att hon skall ge mig energi. Och ja, jag mår bättre. I magen. Om det beror på själva behandlingen, pratstunden, vilan där på skinnsoffan eller paus från vardagen, spelar ingen roll. Om det får mig att må bra, placebo eller ej, så är det värt det.

Ibland kan jag komma på mig själv; liggandes på soffan hemma hos en främmande människa som drar i mina tår och som jag delar med mig till om mina innersta tankar. Det känns udda. Helt enkelt.

Det finns inga gränser.

Var på en föreläsning igår. Den handlade om att det inte finns några gränser. Föreläsaren berättade om sitt liv. Hur han hamnat där han var idag, i rullstol med ben. "Hjulbent" som han kallade det. Hur han genom olika missöden i sitt liv och läkarvårdens misstag orsakade att han blev sittandes i rullstol, blev tablettmissbrukare pga av sina smärtor och om att inte kunna klä sig eller äta själv. Sånt som vi andra tar för givet. Att dessutom läkare sa till honom att det var slut nu. Att han inte skulle leva.

Att han sedan två år senare, simmade Vansbrosimmet trots sitt handikapp, "stod" överst på pallen på sim-SM, avgiftade sig från alla läkemedel, började leva, är en sådan fantastisk inspiration. Att han dessutom genomfört tre Vasalopp sittandes, en Ironman, vunnit OS guld och slagit världsrekord i Paralympics får mig att inse att jag bara är feg. För feg för att kasta mig ut, ta för sig. Att det inte bara handlar om att leva utan att också vara levande.

Att han dessutom var den ende i en tävling som lyckades ta sig över från Alcatraz till fastlandet simmandes, 2,4 km i ett strömt och kallt vatten får en att inse att ens egna små inre motstånd för att inte ta sig dit man innerst inne vill är rätt små. En av de utmaningar han har kvar framför sig är att simma över Engelska kanalen, bara så där. Hepp!

Så idag har jag ärat mina ben med en premiärtur på löparrundan. Springandes, inte "hjulbent". Och oj, vad jag sprang! Med den sköna vårsolen i ansiktet, fågelsången i öronen och en beslutsamhet över att ingen eller inget får stoppa mig för att nå dit jag vill. Att våga lyckas och misslyckas. Att det ofta är hjärnan som sätter stopp eller något som någon osäker människa säger till en. Våga aldrig säga att jag inte kan!

Jag andas. Känner mig fri. Luften så frisk. Vattnet i den vanligtvis strömma forsen alldeles stilla. Träden så kala men stolta sträcker de sig mot himlen för att nå solens strålar. Marken frasig efter vinterns snötäcke. Springer förbi fågelskådaren med kikaren redo. Den ensamma damen som dukat upp fika till sig själv i solskenet. Njuter. Det finns inga gränser.

Bra start på en bra dag.

Lät min Aygo (samma bokstäver som i yoga!) vila idag och tog bussen in till stan. Kliver på bussen lite surmulen för att den är sen och att jag har en stressig dag på jobbet framför mig.

Möts av ett Veiron i Ottan- Gomorrrron! Tittar förvånat upp och ler mot den skäggiga busschauffören som verkar ha som kall att väcka oss trötta morgonpassagerare till liv. Sätter mig ganska långt fram i bussen. Nyväckt. Förundras över den höga musik som spelas. Någon slags mix av dansband och sextiotals rock´n´roll. Chaffisen sitter och trummar på ratten. Det här är hans musik och han är glad.

Människor från alla världens hörn kliver på bussen längst med vägen. Alla möts av ögonkontakt och ett Gomorrron på bred göteborgska.

Färden går vidare, tankarna försvinner i fjärran. Kommer till sans och skrattar till; både pekfinger och fot klappar takten till denna musik som inte egentligen faller mig i smaken. Eller gör den det? I alla fall reagerar min kropp på det. Min kropp rycks med, den är glad. Detta fenomen upprepas flertalet gånger. Jag skrattar tyst för mig själv.

Framme i stan. När dörrarna öppnas ropar chauffören efter oss: Ha en bra dag! Han har bestämt sig. Han vill ge oss en bra start på dagen. Stor eloge till honom. Det är så lite som krävs för att glädja andra.

Avslutar dagen med After Work på stan med trevliga kollegor. Är så tacksam för alla kanonmänniskor som omger mig.

Väl hemma igen hittar jag två inbjudningar till två av sommarens totalt tre bröllop.

Bra slut på en bra dag.