Blomster, lökar, pollen.

Vilken födelsedag, vecka, tjejmiddag och helg! Som jag blivit firad. Och som jag känner tacksamhet. Tacksam för alla fina jag har runt omkring mig. Som vill fira med mig. Fira mig. Så ödmjuk. Och glad. Och på det skiner solen. Första vårsolen. Solglasögonen tas fram och på. Och solkrämen. Och nässköljaren. För att skölja bort pollen. Så mycket nytt. Allt börjar om på nytt. Ett nytt år. Ett år äldre. Naturen vaknar till liv. Jag vaknar till liv.

Som den första vårlöken som precis lyckats ta sig upp ur den kalla jorden. Ensam. Men ändå inte. Fler knoppar runt omkring. Men ändå i sin egen prakt. Ensam är stark. Men tillsammans är vi starkare.

Och hjärtformad. Så lysande vit. Täcket av löv, kvistrar och en och annan fjäder rensades bort. Så att det nya får komma fram. Få luft. Andas. Den efterföljande löpturen i solskenet. För att fylla lungorna med frisk luft. Vända dom ut och in. Pånyttfödas. Benen fulla med spring. Gruset knastrandes under fötterna. Solen i blick.

Ny energi av vänner jag träffar alltför sällan. Ett tillfälle att träffas. Min födelsedag. Middag, skratt, ta igen förlorad tid, uppdatera sig med mer djup än Facebook. Tomma tallrikar. Fulla magar. Mer skratt. Mer energi. Tillsammans är vi starkare. Och gladare.

Så otroligt tacksam för att ni finns. I min värld. Er som jag kan lita på. Vara med själv med. Som jag inte behöver spela en roll för. Jag vet att jag duger som jag är.

Tillsammans är vi som en bukett rosor. Vi har ett snöre som binder oss samman. Men vi spretar åt varsitt håll. Går vår egen väg. Precis som det ska vara. Själv men aldrig ensam.