Efter regn kommer solsken.

Blickar ut över fjorden. Isen ligger spegelblank men några få tjockare isblock påminner om den långa vintern som är på väg att ta slut. Som kokos på Kärleksmums. Det är förmiddag och jag sitter i den varma källan. Solen värmer mina vinterbleka kinder. Vinden är stilla. Dimmorna dansar när det heta vattnet möter den kyliga luften.

Jag sitter länge. Lugnar tankarna som kommer och försvinner i fjärran likt de få molnen på den klarblå himlen. Fåglarna sjunger bland träden längre bort. Ett äldre par kommer till källan. De dricker bubbel trots den tidiga timmen. Livsnjutare.

Vatten, vatten överallt. På fjorden ser det svart och kallt ut. I källan där jag sitter är det varmt och lent, de mjuka bubblorna virvlar sig upp till ytan där de tar ett sista andetag. Mitt stjärntecken är fisk. Kanske är det därför jag njuter så av det varma vattnet. Vattnet som gör mig tyngdlös, håller mig flytande. Skrämmande men underbart på samma gång.

Dagen går över till natt och natten till en ny dag. Den nya dagen bjuder på regn, storm och snöflingor stora och virvlande som löven i höstens första storm. Kontrasten är stor till dagen innan.

Ibland lyser solen från en klarblå himmel, ibland är molnen mörka och skrämmande. Men det bästa är; att de fina dagarna kommer åter.

Elementen spelar oss ett spratt. Men de gör oss levande. Efter regn kommer solsken.

"Nu ska vi allt uppbränna..."

...sa min bror med småländsk dialekt när vi som barn fick vara med och elda.

Bränna sig, bränna ut, utbränd... Ord som känns tunga att bära, ha på sina axlar. Jag har folk i min närhet som fått diagnosen utbrändhet och jag vet så väl hur dåligt de mår. Men nu är det dags. Dags att ta tillbaka elden, energin, bränslet, glöden och se vilken kraft det har. Använda sig av elden som ett sätt att rensa ut; ut med det gamla, in med det nya! Med hjälp av den brännheta glöden; bränn bort det som du inte vill bära med dig.

Mina nyårslöften för året är att ta hand om mig själv mer, göra saker som känns bra för mig, njuta mer och vila mer. Vila som i att göra saker som ger mig energi, får mig att upptäcka nya saker i vardagen och ge mig inspiration. Vila som i att vila tanken, vila hjärnan från det eviga pladder som aldrig tycks ta slut i mitt huvud. Vila genom att säga nej, och genom det säga ja...till mig själv.

Idag är en sådan dag. Jag har klippt buskar och slängt ris på högen. Som en symbol för det som jag vill elda upp, bränna ut, inte ha med mig. Rensa rensa, nu är det vår. Blotta jorden, marken, få det att andas. Ge plats, öppna upp, för det som får saker att växa. Så ett frö, få det att spira. Dags att slänga ut det gamla, in med det nya. Fort ska det gå.

Sådär ja, nu kan jag vila...

Nedan en tanke från mig, kanske från en buske nära dig.

Fältstudie med egot.

Idag överraskade livet mig med att utmana mitt ego! Efter intag av en styck morot igår kväll började min mun klia och svullna upp. Ja ja, det går över efter min välbehövliga skönhetssömn, tänkte jag. Ack vad jag misstog mig. I morse såg jag ut som en blandning av Maria Montazami och Mick Jagger med en överläpp större än de bådas, tillsammans. Egot sa att jag inte kunde gå till jobbet men efter att nogsamt studerat läppen i spegeln insåg jag att det är ju den här "ankmunnen" flera av dagens kvinnor vill ha. Och betalar dyrt för.

Så tillsammans har vi varit på ledningsmöte idag, min läpp och jag. Med härliga gliringar och kommentarer om Botox-injektioner mm. Något jobbigt att förklara om och om igen att jag faktiskt bara ätit en morot. Egot gör det jobbigt för en när det enda man vill är att se normal ut. Jag har fått större förståelse för dem som har något i utseendet som avviker mot normen. Även om det i mitt fall uppskattades av vissa (läs män!).

Min studie visar att den stora utmaningen med en överdimensionerad läpp är först och främst att prata utan att kunna röra överläppen, dricka kaffe utan att det rinner vid sidan men också att känna sig seriös och viktig med putande läppar.

Botox någon? Nej tack, jag tar en morot.

Stolt.

Nyss hemkommen från jobbet där jag haft yoga efter arbetstid. Tolv glada kollegor var med idag och temat var stolthet. Stolt över att vara just den du är och att i den stoltheten våga ta plats; på mattan, i rummet, i sitt liv.

Det var i höstas jag började med yoga på min arbetsplats. Drev igenom det som ett projekt i linje med CSR (Corporate Social Responsibility) som gick ut på att de kollegor som valde att vara med donerade minst 20 kr per gång och den totala summan dubblerades av företaget. Med de pengarna valde jag att starta en insamling på Barncancerfondens hemsida. Följ gärna min insamling och/eller donera här!

Intresset för yoga på arbetsplatsen blev större än vad jag vågat hoppas på och nu under våren kör jag en åttaveckorskurs i egen regi. De flesta har aldrig yogat. Vi chantar, andas, mediterar, utmanar oss, tänder rökelse, skrattar, stödjer varandra men framförallt umgås över gränserna. Vi lär känna varandra på ett nytt sätt; på mattan är vi alla ganska lika.

Ja, jag är stolt. Stolt över att ha bidragit tillsammans med kollegor till forskning, att tillsammans med dem inspirera till hälsa och välmående och framförallt över att vi har kul.

Vad är du stolt över?

Spöken, finns dom?

Jag är andlig. Hur mycket eller på vilket sätt vet jag inte. Men jag tror på att vår energi finns någonstans efter vi lämnat jordelivet.

Läste häromdagen att var femte svensk tror på spöken. Är vi ovanligt vidskpeliga här? Eller är det fler som tror på spöken i andra länder? De flesta av oss har nog någon gång "lekt" Anden i glaset...

Träffade ett medium i torsdags. Fick kontakt. Ja, för det är så det heter i "medium-branschen". Två släktingar och en ung mörk man. Min ena släkting sa till mig att ta det lugnt; varför skyndar jag så? Bra fråga, jag har alltid rusat genom livet även om jag numera försöker ta det lite lugnare. Min andra släkting sa att jag jobbar med någon form av lärande. Japp, tänkte jag, är ju yogalärare!

Jag frågade mina släktingar om de någonsin varit oroliga för mig under mina mer mörka perioder. Nej, svarade de, de har alltid puttat på mig när jag varit nära kanten. Jag frågade om de var lyckliga där de är. Svaret blev att lycka som begrepp används inte där de befinner sig. Men i jordelivet måste man hela tiden jobba för sin lycka. Kloka släktingar jag har.

Jag frågade släkting nummer två om det var hon som slog ut ljuset rakt på mig kyrkkaffet efter hennes begravning. Mediet svarade att hon bara ler...

En ung mörk man svävade (?) förbi för att hälsa. Han ville förmedla att det som hände var en olycka. Om det var du som jag tror; åh stackars dig, du vet säkert hur saknad du är, hur många som var på din begravning och att vi fortfarande pratar om dig när vi ses. Fina fina du som togs bort från oss alldeles för tidigt.

Vet inte om jag tror på medium generellt. Mitt besök kändes seriöst men samtidigt fick jag inget konkret, som exempelvis ett specifikt intresse, sysselsättning eller utseende, som gör att jag verkligen tror på det. Men jag väljer nog att tro på det, för som mediet sa; jag är aldrig ensam. Och spöken eller ej; det känns tryggt.

Du eller jag? Eller måste jag välja?

Fick idag förfrågan om att vara utrymningsledare vid brand på min del av kontoret. Först tänkte jag ja, självklart! Sen, eller vänta, tänk om det börjar brinna?! Och efter det svepte en bild av mig själv i orange väst förbi (obligatorisk outfit) och det kändes plötsligt lite ja, pinsamt. Mitt svar blev något tvetydligt ja, men jag tar inget ansvar!  Se där, två flugor i en smäll. Jag får chansen att spela hjälte samtidigt som jag inte behöver ta något ansvar.

Och om det nu verkligen skulle börja brinna. Hur ställer man sig till det? Vem försöker man "rädda" först? Han som alltid gnäller över att pappret i kopiatorn är slut utan att fylla på själv eller chefen vilket kan vara en fördel på löneförhandlingen? Och hur gör man med alla de som suckar tungt och vägrar gå ut för ett fånigt brandlarm (orange väst till trots)?

Och hur i allsin dar valde de just mig? Är det för att jag är mest lättlurad eller faktisk den som bäst klarar uppgiften?

Hur långt är jag beredd att gå för att rädda en annan människa? Eller väljer jag att sätta mig själv i säkerhet först? Dessa frågor har gäckat mitt huvud idag.

Hur tänker du? Du eller jag? Eller måste jag välja?

Hej.

Kul att just du har tittat in i min ibland smått kaotiska värld! Jag hoppas kunna bjuda dig på nya tankar, idéer och ett och annat skratt; som en godisskål med både sött och salt. Idéen till min blogg växte fram för ett par månader sedan då jag också kunde titulera mig som egenföretagare. Vid sidan av mitt vanliga jobb; som marknadskoordinator på ett teknikkonsultföretag, är jag också yogalärare. Yogalärare har jag varit i tre år och det var när yogan kom in i mitt liv som jag började hitta mig själv. För er som yogar; ni vet vad jag menar, och för er som inte provat; ge det en chans!

Ute är det alldeles vitt. Efter helgens skidsemester i Kläppen är jag sugen på vår. Fåglarna verkar ha flytt sitt hus. Undrar var de är? Kanske firar de sina Hjärtan.