Jag är andlig. Hur mycket eller på vilket sätt vet jag inte. Men jag tror på att vår energi finns någonstans efter vi lämnat jordelivet.
Läste häromdagen att var femte svensk tror på spöken. Är vi ovanligt vidskpeliga här? Eller är det fler som tror på spöken i andra länder? De flesta av oss har nog någon gång "lekt" Anden i glaset...
Träffade ett medium i torsdags. Fick kontakt. Ja, för det är så det heter i "medium-branschen". Två släktingar och en ung mörk man. Min ena släkting sa till mig att ta det lugnt; varför skyndar jag så? Bra fråga, jag har alltid rusat genom livet även om jag numera försöker ta det lite lugnare. Min andra släkting sa att jag jobbar med någon form av lärande. Japp, tänkte jag, är ju yogalärare!
Jag frågade mina släktingar om de någonsin varit oroliga för mig under mina mer mörka perioder. Nej, svarade de, de har alltid puttat på mig när jag varit nära kanten. Jag frågade om de var lyckliga där de är. Svaret blev att lycka som begrepp används inte där de befinner sig. Men i jordelivet måste man hela tiden jobba för sin lycka. Kloka släktingar jag har.
Jag frågade släkting nummer två om det var hon som slog ut ljuset rakt på mig kyrkkaffet efter hennes begravning. Mediet svarade att hon bara ler...
En ung mörk man svävade (?) förbi för att hälsa. Han ville förmedla att det som hände var en olycka. Om det var du som jag tror; åh stackars dig, du vet säkert hur saknad du är, hur många som var på din begravning och att vi fortfarande pratar om dig när vi ses. Fina fina du som togs bort från oss alldeles för tidigt.
Vet inte om jag tror på medium generellt. Mitt besök kändes seriöst men samtidigt fick jag inget konkret, som exempelvis ett specifikt intresse, sysselsättning eller utseende, som gör att jag verkligen tror på det. Men jag väljer nog att tro på det, för som mediet sa; jag är aldrig ensam. Och spöken eller ej; det känns tryggt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar